3/9

Jag har varit hemma i snart ett och ett halvt dygn. Det gick så otroligt fort för mig där på sjukhuset. Vet inte om det var min kämparglöd och envishet som gjorde det eller om jag är född med magiskt läkkött, men jag chockade läkare, sköterskor och mig själv med att vara redo för hemfärd redan i lördags eftermiddag!

Sjukhuset var som sjukhus är, man vill inte vara där men det är en oändlig tur att de finns! Man får dela sal. Med människor man inte känner.  Gamla människor.  Sjuka människor. Oändligt svårt att koppla av, koppla bort och fokusera på att bli frisk i den miljön.  Även om det är därför man är där. Lyckades ganska bra ändå. Fick ju fina besök och samtal som stärkte mig titt som oftast!

Räckte inte att bli bestulen på tiden jag gärna gjort något annat än att ligga i en kromad sjukhussäng kopplad till fem olika dropp, ryggmärgsbedövning, EKG-sladdar, pulsmätare och smärta som band mig till ryggläge. Jag blev också bestulen på min plånbok. Ja, så lågt sjunker tydligen vissa människor. Det är chockande, jag förstår inte hur man kan göra så.

Nu ska jag bli frisk hemma. Åh hemma. Det kommer gå fort och bra. Det känner jag på mig! Snart är jag i farten igen och det känns för jävla bra. Så det så!

tack